Öppet brev till skateboard

Ett öppet kärleksbrev till min första och största förälskelse i all dess naivitet. Genom alla mina år på den här planeten som i skrivande stund närmar sig hisnande trettiosju med stormsteg har inget format mig, gett mig mer än vid skateboard har gjort. Jag är evigt tacksam att den där gråa vardagskvällen på vårkanten 1988 (tror jag det var) inträffade, allt gick lixxom svindlande fort. Min trotjänare den radiostyrda bilen såldes och pengarna skulle lixxom räcka till att köpa en "riktig" skateboard. Visst hade vi åkt året innan men då på vad vi sedermerea kom att kalla "Taiwanbrädor/B-brädor", när sedan några kompisar på gatan bredvid rätt som det var dök upp med Powell Peralta-brädor och riktiga truckar och hjul och man fick prova dessa blev det som att ta steget in i en helt annan dimension. Ett sent besök på sportaffären i Punkt precis innan dom skulle stänga resulterade i en Powell Peralta - Lance Mountain och ett par gröna Mini-rats hjul, truckar räckte inte pengarna till, det kompletterades senare med ett par Cutter-trucks.

Första brädan, dock i silverkulör...

Där och då började vi sakteliga inse att det fanns något större bakom skateboard-åkningen, att det fanns en hel industri och att det fanns folk som levde på det här. Vi började upptäcka skatefilmer och tidningar och så smått utforska en större skateboardterräng bortom våra egna gator. Jag skulle kunna sitta och dra anekdoter hur länge som helst men det skulle bara tråka ut er alla, hur som helst så spelade jag som så många med mig fotboll i mina unga år, minns såväl den kvällen då vi "skolkade" från fotbollen och var på "samhället" (jag man kallar centrala Surahammar så) och tränade på att göra ollies upp på torgborden och våra fotbollskamrater kom cyklandes förbi och undrade om vi inte skulle vara på träningen. Där och då insåg vi nog att skateboard var så mycket större än allt annat, det såg bortom träningstider, avbytarbänkar och ett ständigt bevisande för andra att man skulle få platsa i laget. I skateboard var och är vi alla välkomna och har lika kul tillsammans oavsett hur bra och hur man skejtar (trots att det bor en "skejttaliban" i mig, den diskussionens tas med fördel ihop med maltdrycker).

Året efter vi börjat skejta var Frankie Hill hjälte när han i Powell Peralta-filmen Ban This förstörde allt i sin väg iförd tidstypiska röda mysbyxor. Tack vare Frankie Hill (konstigt nog) ville jag lära mig ollie one-foots. Lärde mig dessa en sen kväll på granngatan och var absolut lyrisk över detta och jag åkte hela vägen hem och gjorde one-foots, troligen därför sitter dom rätt hårt i ryggraden...

Men jag ska ärligt erkänna att jag trodde jag var färdig med min skateboardåkning för ett antal år sedan och har levt ett par år som om det var så också, plockade fram den då och då och gjorde non pop shove-it på gatan. Dock ständigt ugglandes på skateklipp på datorn och hux flux så rullade allt bara på igen och det är väl lite där och då jag kom till den djupa och kärleksfyllda insikten om skateboardåkningen. Hooked for life som filmtiteln säger och jag är benägen att hålla med och mot den bakgrunden att varit av brädan några år får mig nu bara att uppskatta det ännu så mycket starkare.

Så benbrott och skruvar i benen till trots så ser jag framemot ytterligare 20 år tillsammans med min harvpinne, villkorslös kärlek. Detsamma till alla roliga människor jag lärt känna och mött genom brädan, ingen nämnd och ingen glömd...

Dorky or not, it had to be said... yours sincerly...

//JoHaN